Rekryteringsprocessen skiljer sig åt mellan bolag
Insåg precis innan jag började skriva denna veckans inlägg att jag har skrivit väldigt mycket om rekrytering den senaste tiden. Tycker ni det börjar bli tråkigt redan? Enligt mig finns det så många olika grenar inom rekrytering. Man kan prata om diskriminering som rekrytering leder till, allt från ålder, religioner och etnicitet. Vi kan nämna hur annonsskrivning påverkar ansökningarna som fås in i en rekryteringsprocess och hur själva intervjuer skiljer sig inte bara mellan kandidaterna utan även företag.
Annonserna söker personer med rätt utbildning
I ett tidigare inlägg har jag kortfattat tagit upp problematiken kring arbetsannonser där företagen vill anställa någon med rätt utbildning men allt ändå tenderar sluta med en nyanställd utan någon utbildning överhuvudtaget. Nu när antagningsresultaten till högskolor och universitet lurar bakom hörnet vill jag ta upp problematiken kring detta – anställning ovan – kan leda till.
Jag känner inte många som jobbar med HR och tycker det är en bra sak att inte utbilda sig efter gymnasiet. Faktum är att jag nog inte känner en enda. Vi skriver att en kandidat är passande för tjänsten om hen har en relevant utbildning – snacka om diffusa önskemål – och helst skall man ju då gått en master inom det ena eller andra eller till och med tagit examen från någon specifik skola. Trots detta intervjuar vi folk utan utbildning som jobbat sig upp och i bästa fall för kandidaten även anställer vi.
Trenden går mot färre som studerar
Visste ni att färre människor skriver högskoleprovet årligen? Detta för att människor känner att det är bättre att jobba så länge man har chansen än att studera. Med andra ord kan ju alla rekryterare ge sig en klapp på axeln för det är ni som har möjliggjort att människor i vårt land känner så! Det skall inte kännas fruktansvärt ångestväckande att söka jobb och tanken av att få jobb skall inte kännas omöjlig.
Finns utbildningen som håller livet ut?
Däremot, ju färre som gör högskoleprovet, desto färre faktiskt studerar. Arbetsgivare söker med ljus och lykta efter rätt kompetens och vem är det som inte håller med om att livslångtlärande är det nya svarta numera, visar siffror ändå att studenter minskat med 16% sedan 2009 (enligt Statistiska centralbyrån). Studenter som registrerat sig på fristående kurser är nu nere med 26% och distansstuderanden nere med 16% sedan 2010. Detta verkar vara orsaken av att staten prioriterar programutbildningar och därmed gjort det mindre lönsamt att utbilda yrkesverksamma.
Trots att vi får ge varandra en stor kram och grattis-önskningar för att vi lyckats skrämma iväg monstret som skuggade arbetsmarknaden och istället gjort så att alla vågar vara en del av den, måste vi ändå ta en tystminut till att reflektera över hur vi vill ha det? Arbetsgivaren vill inte satsa på utbildningar åt sina anställda då de börjar bli väldigt generella men människor beslutar ju sig uppenbarligen att inte studera då det inte är lönt på samma sätt längre.
Kan vi få allt, det vill säga, en rosen rosa arbetsmarknad som ingen är rädd för men även få skolbänken att se lockande ut? Trots att jag själv skulle säga att jobb parallellt med skolan, gav mig mer än skolan i sig, kan inte jag undra över om folk idag tycker min utbildning inte var värd det? Tre år av slit. Definitivt, skulle jag lida, skall väl alla. Skämt åsido, tycker ni utbildning är viktigt eller kan man lära sig upp till en ’utbildning’ på jobbet?
Theresa för Active HR
