På ett av mina tidigare jobb hade ledningen en uppfattning om HR som en lekstuga. Jag var en pysseltant. Den som skapade roligt och skratt på jobbet. Annars gjorde jag inget. Enligt dem. Detta synsätt fick mig inse att i många företag har den förståelse av HR garanterat funnits och därför det också är underförstått att HR är till för medarbetarna. Numera, idag, när förändring är en viktig del för att organisationer skall kunna vara vinstgivande, är det viktigare än någonsin med all kunskap som HR besitter. Därmed är också HR allt annat än en lekstuga och därför är det viktigt för organisationer att göra distinktionen i vad HR faktiskt gör, klart inom sin verksamhet.
Vilseledande HR-roll
Låt oss prata lite om hur vilseledande vår HR-roll egentligen är. Vi skall finnas som en bro mellan medarbetare och ledning. En bro som tar med sig information från medarbetarna till ledning för att organisationen bättre kan göra beslut som dessutom faktiskt gynnar arbetarna. Detta är den vanligaste förståelsen av vår arbetsroll. Denna förståelse har vidgats och mening har skapats bland medarbetare; HR är som en kurator på jobbet, HR tar hand om medarbetarna, löser medarbetarnas problem och se till att uppfylla medarbetarnas önskemål. HR är helt enkelt till för medarbetarna – enligt medarbetarna.
En sådan förståelse av rollen som HR kan tyvärr bidra till enorma problem inom organisationer. Att vi inom HR är människomänniskor och gillar jobba deltagande och att vi är passionerade över att alla mår bra på jobbet medans förändringar sker är en sak. Det är väl dock ändå precis därför många företag behöver oss, för att ha koll på lagen, för att ha koll på människorna samtidigt som vi kan effektivisera och förändra. Enligt den meningen skulle ju HR vara för ledningen, inte medarbetarna. Ett mer föräldralikt ledarskap.
Hur kan vi sitta och stötta, och vara den förstående parten ena stunden men sedan säga upp personen eller ha lönesamtal och vara bestämda den andra, utan att det blir dubbelmoral? Har ni någonsin tänkt på det? Det går inte att få båda delarna. Man kan inte både äta och behålla kakan.
Jag kommer ihåg hur jag tampades själv med dilemmat om att prata på lunch med medarbetarna, blev inbjuden på möten där medarbetarna ville diskutera problem med chefen eller brist på arbetsuppgifter som stämmer överens med rollen. Jag var i många fall tvungen att följa upp ärenden och eftersom jag var så engagerad bekräftade jag bara synen medarbetarna redan hade om HR. Sen kom den dagen då någon blev uppsagd. Att säga upp folk är aldrig kul men att se tårarna och höra ord som ’du skulle ju vara på vår sida’, är definitivt inte kul.
Vi kan finnas för medarbetarna och vi kan finnas för ledningen, men det kanske är bättre att slopa ordet kontorskurator, just när det gäller HR. På så vis minskar vi missförstånd, osämja och gropar i organisationskulturen. Vi har ett luddigt yrke men vi kanske kan få en klarhet i den också, tillsammans?
Vad tycker alla inom HR om distinktionsproblematiken? Är det ett problem? Har vi några som läser och inte jobbar med HR, vad tycker ni? Ska HR finnas för medarbetarna, ledningen eller går det att kombinera?
/Theresa för Active HR
